Kapitel 1

Mensen blir väldigt oregelbundet efter missfallet. Därför lägger vi bebisverkstan på is ett tag, det känns omöjligt att försöka när det är så oregelbundet. Så sensommaren, tidig höst kommer det ingen mens. Jag väntar och väntar, så här i efterhand kommer jag ihåg att redan då fick jag ångest. Blev tokig på min egen kropp, det kändes ju inte som de andra gångerna så jag visste att jag inte var gravid, så varför kom ingen mens? Det kändes vansinnigt att lägga pengar på test när jag redan visste vad de skulle visa.

Men efter ett tag hade jag inget val än att köpa ett test, som visade positivt. Hur kunde det vara så när jag inte kände något? Det måste vara fel. Jag hade väldigt svårt att tro på det, väldigt länge. Tänkte när jag gick till vårdcentralen och lämna blodprov, "nu borde de ändå upptäckas att det är fel, att det inte finns något där"

I vecka 12 var vi på KUB-ultraljud. Vi hade inte varit på sjukhuset sen den dagen då svärmor gick bort, när vi klev in genom entrén, sköljde känslorna över mig. Känslan av död. Jag grinade hela vägen från entrén och bort i väntrummet vid ultraljudet. "Det är här folk dör!" var den enda känslan jag hade i kroppen.

Men det var en väldigt levande bebis vi fick se på skärmen, de kunde dock inte mäta allt som skulle mätas så jag fick en ny tid veckan efter. De flyttade även beräknad födsel från 23 april till 30 april. Veckan efter såg allt fortfarande bra ut.

Jag hade börjat få ont i kroppen och det var väldigt tungt och rörigt på jobbet. De flyttade mig hit och sen dit. Dessutom fick jag några småblödningar, så då fick jag slippa den arbetsplats som är tyngst psykiskt och fysiskt. En morgon när jag skulle gå till jobbet som assistent ringde de och sa att jag var tvungen att gå till hemtjänsten, när jag kom in hade de andra redan stuckit ut och jag hade fått en lista, städning och gå/cykla. Mellan två brukare rann det över, det blev bara för mycket. Jag fick ringa in till kontoret och sjukskriva mig, sen ringde jag mödravårdscentralen och bad om läkartid. Läkaren sjukskrev mig på halvtid på min begäran, hon ville sjukskriva mig mer, men jag ville härda ut lite till.

Försommar, förra året. Den där känslan när man bara vet infinner sig. Kan inte sätta ordet på vad det är men jag vet. Precis som förra gången, även fast första testet visade negativt så var jag helt övertygad, det fanns en bebis där. Den här gången struntade jag i att testa, jag visste ju redan. En liten bebis till, beräknad till 18 januari, dagen innan Charlie skulle fylla 2 år. 

Tänk min barnmorskas teori om att vissa kvinnor är mer fertila visa tider på året måste verkligen stämma, mamma har ju fått tre barn i november och nu skulle jag få två i januari. 

Charlie sov i sin säng och vi satte oss till ro med naturgodis i soffan och såg en film. Dagen därefter vaknade Jimmy med världens magsmärtor, han va grå i ansiktet och skrek av smärta. Han ville absolut inte åka in men efter lite övertalning ringde vi ändå sjukvårdsupplysningen som beordrade honom att åka in. Vinterkräksjukan sa de på akuten, och va så lagom glada på oss för att vi åkt in. Vi åkte hem igen och bara väntade på att även jag och Charlie skulle bli dåliga. Jag blev också väldigt rädd, vad skulle hända med bebis om jag fick vinterkräksjukan. 

Jag fick lite ont i magen och Charlie klarade sig helt, matförgiftning tror jag snarare det var än vinterkräksjukan. Det gick några dagar, sen var lyckan slut. Som en riktigt kraftig mens men mycket menssmärtor, så fanns där ingen bebis mer. 

Ny blogg

Jag funderade på att skriva en förlossningsberättelse från Linneas förlossning, insåg att jag måste nog skriva en hel graviditetsberättelse, annars blir inte förlossningsberättelsen hel.

Det kommer inte bli någon rolig historia alls utan en ganska tung berättelse men jag känner att jag vill berätta, så det kommer att komma.

Här kommer först förlossningsberättelsen från Charlies födsel, som jag kopierat från min förra blogg:

Måndag 16 januari

På måndagen jobbade jag som vanligt, 7-15 men jag hade sånna fruktansvärda förvärkar. Jag hade ju haft förvärkar innan men inte så kraftiga, tog två alvedon men de tog inte udden av nånting. Försökte jobba så gott jag kunde men övervägde några gånger att ringa min kollega och be henne komma tidigare. Tänkte att går inte dessa förvärkar över till eftermiddagen så får jag nog ringa till förlossningen och rådfråga de lite. Men självklart hade de släppt på eftermiddagen, skickade ändå ett sms till M och frågade om hon hade en backup-plan för torsdag när jag skulle passa hennes barn. Jag kände det på mig att jag inte skulle kunna göra det.

Tisdag 17 januari

På tisdagen var jag ledig och kände ingenting. Gjorde inget särskilt under dagen och sen på eftermiddagen var vi på sista föräldrargruppen och såg en film om amning, det va så mycket hormoner i det där rummet under filmen att man nästan kunde ta på de. Kände mig nästan lite tårögd av alla söta bebisar på filmen.

När vi kom hem slängde vi oss middagen och Jimmy åkte till jobbet. På kvällen gick vi la oss tidigt för att se på webbtv i sängen och ag känner hur det blir blött i trosorna, så jag går upp för att byta de. Då det kommer en tsunami i trosorna, jag ser också att det är blött i sängen. Jag och Jimmy bara gapskrattar när vi står där och tittar på varandra. Det kom så oväntat. "va gör vi nu då?" så jag ringde jobbet först och berätta att jag inte skulle komma dagen efter och inte något mer alls faktiskt. Sen ringde jag förlossningen och de ville jag skulle komma in för en undersökning och "konstatering av vattenavgång". Vi kom in vid 22-tiden och fick svara på massor med frågor sen fick jag ligga med CTG-maskin som bara krångla och jag fick så ont i ryggen av att ligga på den där hårda britsen, efter 30 minuter upptäcker det att den inte skrivit ut nått alls, så jag fick snällt ligga där en stund till. Barnmorskan är tveksam till om det verkligen är vattnet som gått eftersom de hade "fel" färg. En läkare ska undersöka mig så fort den där förbannade CTG-maskinen skött sig. Men när jag får lägga mig på sidan istället ser både Jimmy och barnmorskan att mina byxor är genom blöta och barnmorskan tror äntligen på oss om vattenavgång och vi slipper läkarundersökning. Vi får åka hem igen och ska komma tillbaka dagen efter.

Vi bestämmer att Jimmy ska gå till jobbet som vanligt dagen efter och han går och lägger sig. Jag lägger mig på soffan och försöker sova men värkarna kommer titt som tätt, fast oregelbundet. Jag har trott innan att duscha inte kan hjälpa men det gör det faktiskt och jag slår nog svenskt rekord i duschning den natten och jag lyckas faktiskt sova någon timme efter en lång varm dusch.

Onsdag 18 januari

Jimmy åker till jobbet och jag tar tag i praktiska saker som att ringa kontoret på jobbet, försäkringskassan, avbokar min tid hos MVC för nästa vecka osv. 13.00 ska vi till sjukhuset för ny CTG-kurva, Jimmy kommer hem och hämtar mig. Kurvan ser bra ut och vi får åka hem igen, vi får en tid till 8.30 dagen efter om inget annat hänt. På väg hem stannar vi på Coop Nolgård och handlar lite, frukt och godis. Stod med värkar bland plockgodiset, mycket underlig känsla.

Jimmy åker inte tillbaka till jobbet utan tar ledigt resten av dagen och veckan. Eftermiddag ligger vi soffan och ser typ 5 beckfilmer (?!?), försöker äta lite och sen går vi och lägger oss.

Runt midnatt gör värkar väldigt ont och jag ringer förlossningen, som föreslår alvedon och dusch. De hjälper i två timmar till sen kommer värkarna med 3 minuters mellanrum och vi åker in.

Torsdag 19 januari

Vi kommer in strax efter 02 till förlossningen. Jag var öppen 3 cm, när vi kommer in. Samma frågor som vanligt (vad har de journaler till?) och ny CTG-kurva. Värkarna gör så satans jävla ont men jag får en liten andningskurs som var mycket hjälpsam men även en trevlig liten morfinspruta och får sova 2-3 timmar. Vid 10 på morgonen får jag smörgås, värkstimulerande dropp och antibiotika. Hur kan antibiotika man får i armen smaka så illa i munnen?!? Sen får vi gå i koridoren några timmar. Sen har jag ingen aning om tidpunkter. Jag får variera mellan att stå mot gåbord, sitta på en stol och ligga i sängen. Upp och ner, upp och ner. De ökar droppet hela tiden och jag får en dos antibiotika till.

Så byter de personal, igen, tredje personalstyrkan kommer in. Nån gång under eftermiddagen börjar jag kaskadspy, rakt ut. Jag fick otroligt dåligt samvete också och bad om ursäkt till sköterskan som fick städa. Men hon svara att spyor är bra för då trycker det på rätt ställe, de gillar spyor på förlossningen. Va hurtig man kan va!

Jag lyckas få i mig en banan mellan värkarna, jag avskyr bananer egentligen men den såg ganska god ut där den låg. Jag blev mest förvånad över att Jimmy inte kommentera att jag åt banan, men det våga han inte riktigt då. Han har gjort det i efteråt.

Så fortsätter det upp och ner, Jimmy som häller i mig alldeles för stark körsbärssaft på hejad av barnmorskan. Barnmorskan säger hela tiden att det är nära, så nära. Jag är fullt öppen och när som helst är bebisen ute. Armar och ben skakar och barnmorskan lovar mig att alldeles strax är det över och jag ska få äta! Men det tar liksom inte slut. Jag vet att jag titta på klockan vid 20.30 och säger till Jimmy "åh, nej nu blir det snart ny personal, IGEN!". Det blir fler och fler personer i rummet och nu i efterhand kommer jag ihåg att de viskar lite om att ringa på jourläkare för förlossningsläkaren är upptagen osv. Runt 21 kommer det en jourläkare som undersöker mig och sen går det fort.

Medans de är ute ur rummet, hinner jag gråta en skvätt över att det blir snitt, jag ville verkligen inte det innan. Det kommer in en undersköterska ocht tröstar mig lite (Jimmy tröstar ju mig också). De slänger över mig i annan säng och jag minns att barnmorskan rycker av mig strumporna. Så sätter de KAD och tar bort droppet, sen bär det av till operation.

Jag tycker det tog en halv evighet från att jag hamnar på operationsbordet innan de sätter den där jävla sprutan i ryggen. Men det var ju för jag hade värkar hela tiden, de kunde inte sätta den mitt i en värk. Men bara den kommit in hjälper det med en gång. Narkossköterskorna pratar om namn på bebisen, budepestrulle och semesterresor. Det va faktiskt ganska trevligt. Helt plötsligt piper det bakom det gröna skynket och 21.51 kommer han ut. Han visas upp snabbt för mig, jag får se att det är en pojke, sen går barnmorskan, bebis och Jimmy ut ur rummet. De kommer tillbaka efter en stund och han får ligga på mitt bröst några minuter innan de går igen och jag blir ihopsydd igen.

De förklarar för mig att jag hamnar på uppvaket och Jimmy får gå med bebisen till förlossningen för undersökningar av bebisen och de får ligga lite hud mot hud, för att sen komma till uppvaket. Tiden jag låg på uppvaket var nog det värsta av allt. Här hade man kämpat i flera dygn och så låg man alldeles ensam i en säng. Några sängar bort låg det en annan som blivit snittad men hennes bebis hade kommit ner. Så jag låg där och lyssna på hennes bebis och grät. Tillsist fråga jag om de verkligen hade ringt och sagt att jag va där. Men då var de på väg, men vilken lång väntan det var, troligtvis bara några minuter. Sen kom de äntligen, mina pojkar.

2 på natten kom vi till avdelning 11 och jimmy fick åka hem och sova, och jag fick smörgåsar!!! Välbehövligt tror jag. På natten var jag tvungen att kolla i blöjan att det verkligen var en pojke, jag hade ju bara sett det i 10 sekunder på operation.

Vi blev kvar till söndagen på 11:an och det var skönt faktiskt. Personalen som jobbar där är ju helt underbar. Som en massa mormödrar i 60-65 års åldern som bara är snälla och goa.