Försommar, förra året. Den där känslan när man bara vet infinner sig. Kan inte sätta ordet på vad det är men jag vet. Precis som förra gången, även fast första testet visade negativt så var jag helt övertygad, det fanns en bebis där. Den här gången struntade jag i att testa, jag visste ju redan. En liten bebis till, beräknad till 18 januari, dagen innan Charlie skulle fylla 2 år. 

Tänk min barnmorskas teori om att vissa kvinnor är mer fertila visa tider på året måste verkligen stämma, mamma har ju fått tre barn i november och nu skulle jag få två i januari. 

Charlie sov i sin säng och vi satte oss till ro med naturgodis i soffan och såg en film. Dagen därefter vaknade Jimmy med världens magsmärtor, han va grå i ansiktet och skrek av smärta. Han ville absolut inte åka in men efter lite övertalning ringde vi ändå sjukvårdsupplysningen som beordrade honom att åka in. Vinterkräksjukan sa de på akuten, och va så lagom glada på oss för att vi åkt in. Vi åkte hem igen och bara väntade på att även jag och Charlie skulle bli dåliga. Jag blev också väldigt rädd, vad skulle hända med bebis om jag fick vinterkräksjukan. 

Jag fick lite ont i magen och Charlie klarade sig helt, matförgiftning tror jag snarare det var än vinterkräksjukan. Det gick några dagar, sen var lyckan slut. Som en riktigt kraftig mens men mycket menssmärtor, så fanns där ingen bebis mer.